Snart dags för mig att flytta



Detta är så jobbigt att jag knappt inte ens vill prata om det, det är nästan inte förrän denna vecka jag faktiskt sagt högt till mig själv att "jag ska åka hem". Problemet är att jag inte riktigt känner det är mitt hem. Jag får tårar i ögonen så fort jag tänker på det och jag ska vara ärligt med att detta är det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv, till och med jobbigare än att åka hit.
Jag vet ju att det någongång var tvungen att ta slut, men jag vill egentligen aldrig det ska ta slut. Jag vill bo här i min Londonbubbla för evigt, umgås med mina kompisar här som får mig lycklig på ett sätt jag kanske aldrig känt tidigare. Det är så konstigt, att jag bara ska lämna detta. Det som kommer ha varit mitt liv i nästan 7-8(?!) månader. Detta har gått och blivit mitt hem, min trygga punkt och där jag hittat min lilla lycka. Att jag inte längre ska ha vardagen jag har nu. Att jag inte ska släppa av mina värdbarn på morgonen för att sedan springa iväg och träffa mina vänner på en kaffe någonstans i London. Eller ha världens roligaste utgångar men personer jag knappt inte ens känner. Just det att alla är så glada, positiva och utåt här. Det finns inga fel och alla är allas kompisar.
Jag ska inte längre smyga ner för trappan här hemma för att inte väcka mitt värdbarn när hon sover. Jag ska inte längre stå i kön för att hämta mitt barn i skolan, stå där nervös inför om de blir ett leende på läpparna eller en suck. Jag ska inte längre ta för givet att träffa mina bästa kompisar minst en gång i veckan för att prata igenom allt som hänt i livet och vad vi ska göra efter detta äventyr. Jag ska inte längre sova i min säng här i mitt fina rum. Jag ska inte få sitta och äta middag med min värdmamma och prata om allt mellan himmel och jord. Värst av allt, jag ska inte längre få gå på gatorna här och tänka "jäklar, här bor jag".
Det är liksom med rädsla jag kommer åka hem, rädd för vad som ska hända nu. Liksom snälla, är så glad över att få vara mina bästa vänner och min familj, men har på något sätt vant mig att vara ifrån allt. Och nu ska jag slängas in i det igen. Jag är fan livrädd.
Eftersom jag har gjort min hittills livs resa. Jag känner mig som en helt annan person, jag har utvecklats och jag ser på saker och ting på helt nya sätt. Jag vågar vara mig själv mer än någonsin och har helt plötsligt insett vad jag värdesätter och vad jag själv faktiskt vill göra. Det låter så jävla klyschigt. Men testa res till ett helt främmande land, helt själv, och ni kommer säga exakt samma sak. Och att jag nu ska åka härifrån för att leva mitt "vanliga" liv igen, som är helt fantastiskt i sig, men så jävla tråkigt om jag faktiskt får jämföra.
Självklart är jag jätteglad över att få flytta till Sverige igen, jag har ändå gjort valet att åka hem nu och inte om några månader till, som tanken varit från första början. Det är liksom dags nu, min kropp skriker efter att komma tillbaks till riktiga rutiner och ett riktigt liv. För så som jag lever nu kan man inte leva för alltid.
Det är så konstigt, jag ska liksom flytta tillbaks hem. Till ett hem som inte längre är de enda.