en liten årskrönika

2018. Vilket år. Jag tror jag för första gången i hela mitt liv kan säga att detta genuint varit ett bra år. Kanske att det varit det bästa i mitt liv. Trots flera motgångar och dagar och veckor som jag mått sämre än sämst. Jag har en gång för alla kunnat se tillbaks på mitt liv och insett hur jag utvecklats som person och varje dag växer.

Detta skulle bli året som jag skulle börja ta hand om mig själv på riktigt. Jag skulle lära mig tro på mig själv och vara ärlig mot mig själv. Helt ärligt tror jag att jag alltid sett mig själv som en väldigt svag och osäker person, medans folk i min omgivning kanske skulle sagt det motsatta. Min mamma har alltid sagt att jag varit den som alltid vågat ta min egna väg, gjort exakt det jag ville, helt oberoende av vad de runt mig ville. Jag har aldrig haft några gränser, ingenting har tidigare stoppat mig.

Jag tror att det var i samband med min depression jag fick i högstadiet som jag tappade bort mig själv. Jag tappade greppet om vem jag var och vad som pågick runt omkring mig. Nu i efterhand ser jag detta som en självklarhet. Såklart man tappat bort och glömmer vem man är när man sover vecka efter vecka som blev till månader och år utan att omge sig med människor eller vänner. Jag isolerade mig från allt och allt försvann omkring mig. Jag började sätta gränser för mig själv. Jag började helt plötsligt se ner på mig själv, fick mig själv att tro att jag inte dög. Att jag var sämst och inte kunde klara någonting. För jag kunde inte klara något, jag var ju sjuk. Den riktiga Agnes hade försvunnit.

Tills nu.

Jag tror jag kanske börjat hitta mig själv. Kanske pågrund av att detta är året jag sakta men säkert fått börja släppa det som tyngt mig mest, skolan. För detta är trots allt året jag tog studenten. Känns så läskigt att tänka tillbaks på detta, det känns som igår. Studenten, min lyckligaste dag i hela livet. Det som har varit grunden till mitt dåliga mående, en av de pusselbitarna som tillslut bildade min depression. Jag fick slänga den pusselbiten. Säga tack och hejdå.

Hur skoj jag än hade det vissa stunder, ska inte smutskasta hela min tid i skolan, för gymnasiet var fint. Det var en typ av nystart, så som det var ytligare en nystart att ta studenten. Jag har insett jag är en person som behöver starta om på nytt för att kunna släppa saker och växa som person. Jag förknippar saker och ställen med känslor, vilket är så svårt att bara skaka av sig. Min ångest bor hemma i mitt rum, min depression bodde på min högstadieskola, min prestationsångest bodde på gymnasiet och min lycka finns där jag får vara fri. Jag fick äntligen börja känna mig lite fri när jag tog studenten. Jag kunde äntligen släppa de ramar man skulle befinna sig i, de krav man skulle uppfylla och allt man var tvingad till.

Sommaren 2018. En sommar bestående av lycka.

Jag hade finaste sommaren på länge. Lärde känna människor runt omkring mig på ett helt nytt sätt. Fick känna på hur det ska kännas. Blir alldeles pirrig i kroppen bara av att tänka på sommaren och tiden innan sommaren. Studentveckan, bal, helger i Stockholm, Summerburst, flertal timmar skriksjungandes i en bil. Jag fick även tillbringa några dagar på västkusten, ett ställe jag förknippar min barndom med. När jag tänker på sommaren tänker jag på västkusten på en segelbåt. Det är så fint och jag kan hålla på i evigheter att rada upp saker jag fick känna lycka från. Jag fick bli pirrig i kroppen av kärlek, både av vänner och av en kille fick känna fjärilar i magen av.

Jag var verkligen lycklig. En typ av lycka jag nog aldrig riktigt känt, det var som att jag levde i en dröm, det var något som inte var rätt. Som att något skulle explodera när som helst, för det kunde inte vara sant. I slutet av sommaren kände jag panik. Jag hade panik över livet, för jag kan inte leva i sommarbubblan i resten av livet. Jag fick en konstig känsla i magen. En känsla som förstörde en fin relation. Men ibland är saker och ting inte menade att vara just då, hur jobbigt det än kan vara. För saker och ting känns och händer av en anledning. Och kanske att man en dag hittar tillbaks till saker och relationer som avslutas, men känns det inte bra i nuet, ska man aldrig hålla kvar bara för att.

I september fick jag panik. Emma sa det så tydligt igårkväll, efter studenten känns det som vi levt i ett vimmel. Allt har känts så overkligt. Saker och ting har bara flutit på runt omkring hela sommaren. Och så vipps tog sommaren slut, hösten var framme och jag fick panik. Jag kunde inte vara kvar längre. Det var då jag bestämde mig för att flytta till London, för att jobba som au pair. Något jag nu i efterhand ser på som en bra och dåligt beslut. Jag bestämde mig över en dag, hittade en familj på en vecka och flyttade en månad senare. Tillräckligt lite med tid för att hinna tänka igenom mitt beslut, jag bara åkte.

Dessa tre sista månaderna av mitt år har varit så viktiga för mig. Det är under dessa månader jag helt plötsligt tvingat mig själv till att börja jobba med mig själv. Jag har vart ensam, tvingad till att ta hand om mig själv. Inte haft någon att luta mig emot på samma sätt. För att livet skulle gå vidare var jag tvungen att putta på.

Jag har nog aldrig mått dåligt på detta sätt, jag har aldrig någonsin känt mig så ensam. Jag har känt mig ensam förut, men nu var jag ensam på riktigt. Det var nu helt plötsligt en typ av ensamhet som jag aldrig upplevt förut. Jag var ensam och kunde inte göra något åt det.

Jag började min månad i en familj som inte fungerade, allt var kaos. Men jag lyckades ändå stå upp för mig själv, jag vågade säga nej och vara ärlig mot mig själv. Jag kanske hade kunnat vart kvar, men jag vill inte längre nöja mig. Ska jag göra något, ska det kännas bra i hela kroppen, och då gjorde det inte det. Är så glad över att jag bytte familj. Jag bor nu hos en familj där jag trivs, blir behandlad bra och gärna umgås med familjen för jag genuint tycker om dom.

Jag har fått chansen att upptäcka, uppleva och träffa så fina människor. Mitt liv har verkligen vänds upp och ner. Jag har börjat inse och uppskatta saker på ett annat sätt. Bara att jag gjorde något så stort som att flytta hemifrån, till ett helt främmande land. Hade något sagt detta till mig i början av året hade jag bara skrattat åt de omöjliga. Men jag gjorde det, och är så tacksam över detta.


Detta är året då jag kan säga jag hållit vad jag lovat mig själv, jag har tagit hand om mig själv. Jag har lärt känna mig själv på nytt och jag har jobbat så mycket med mig själv. Jag har börjat tro på mig själv. År 2018 har jag börjat inse vad som är viktigt i livet och agerat utifrån det. Jag tänker inte nöja mig med någonting som inte känns helt okej. Känns något fel tänker jag inte låssas som att allt är bra. Jag vill inte känna mig kvävd av allt som pågår runt omkring mig, jag vill känna mig inspirerad. Jag vill bli lycklig av allt jag gör, och är jag inte lycklig tänker jag inte göra det.

Jag har lärt mig inse att livet kommer fortsätta vad som än händer. Man får välja. Antingen stannar man och kväver sig själv i ångest och tankar medans allt fortsätter runt omkring sig. Eller så väljer man att följa med i fortsättningen istället för att stanna upp. Jag säger inte att det är lätt. Men det hjälper en på traven när hjärtat brister, någon försvinner eller något förändrats.

Jag avslutar mitt år genom att säga jag är stolt över mig själv. Självklart med ångest inför nästa år, för tro inte jag inte är livrädd. Men det är kanske en start på något ännu finare.

Gillar

Kommentarer

Instagram @agnesjansons