Detta år som gått, är ett år där jag växt så otroligt mycket i mig själv. Det är något speciellt med detta år som gör att jag kan kolla tillbaks på mig själv och faktiskt, för första gången, känna mig stolt över mig själv. Detta år har varit ett år med så mycket tårar, tårar som bestått av både sorg, ilska och glädje.
I början av detta år var jag fortfarande fast, jag var fast i en ond cirkel som jag på riktigt aldrig trodde jag skulle ta mig ur. Då hade jag redan varit fast ett bra tag. En relation, som varken varit bra för mig eller han. Jag har mått så dåligt, jag har hulkat mig gråtandes framför vänner och honom, för det gjort så ont. Inte trodde jag att kärlek kunde göra så ont. Känslan av att magen vänder sig ut och in, medans jag känt hugg i hela kroppen och lungorna som skrikit efter syre.
Jag har velat slå, sparka och skrika medans jag bara suttit helt still. Helt still medans kroppen krampaktigt skrikit efter luft. Oförmögen att varken röra mig eller säga något. Jag har varit kvävd av tårar, som om jag drunknat i mig själv. Hållit ett krampaktigt grepp om hans tröja, tröjan han en gång haft på sig. Jag hör mig själv kippa efter luft, men jag kan inte släppa taget om mig själv, då går jag ju sönder.
Jag har inte vetat, vetat om detta varit ett rop på hjälp eller om det helt enkelt bara var för att få komma närmare honom. Jag har känt mig kvävd, och det spelade ingen roll ifall jag var med eller utan honom.
